Det blev många reaktioner från både recensenter och bloggare när boken kom augusti 2011, om Jons  allför närgångna svenskavikarie och hans vilsenhet i en dysfunktionell familj. Här är några några.

"Det har blivit en sparsmakad roman som dessutom är unik i att den har en kvinna som tänkbar förövare av det som börjar likna ett sexbrott. ”Män kan inte våldtas” är en mening som upprepas, och som oroar Jon genom hela berättelsen.

Allt ses genom hans ögon och skildras med hans ord. Med sitt sätt att begränsa synvinkeln sällar sig Marie-Chantal Long till en tradition där såväl William Faulkners ”Stormen och vreden” som Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära” ingår, med unga, och/eller udda jag-berättare i huvudrollen. Det är ett välvalt grepp. Läsaren får glimtar av sammanhang och förklaringar som Jon själv inte ser. Vi lockas tolka världen från hans utgångspunkt och ompröva vår egen". (DN, 120102: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/marie-chantal-long-vi-ar-val-vanner)

"Det finns ingen pedagogisk pekpinne i boken. Det är genom sin konstnärlighet som Long utmanar oss och lär oss hur människor fungerar. I den kärlekskarusell som berättelsen utvecklas till visar hon hela tiden hur karaktärer skiftar och är utbytbara. Ett offer slår tillbaka och blir förövare, en vän ljuger men är inte för den skulle enbart småaktig, en kallsinnig mor gråter äntligen över familjens tigande. Och inte heller en charmerande Liselottes påverkan är rent negativ.

Long lyckas med konststycket att få oss att tycka om henne trots all" (SvD, 111101: http://www.svd.se/kultur/litteratur/karlekskarusell-utan-pekpinnar_6596976.svd)