“Är du sjuk, Vladi? Du vet. Sjuk. Som att du tror att du är tjock och så är du jättesmal. Jag ville inte snacka om det förut, men nu går du för långt. Mager, liksom.”
Jag är inte sjuk. Och jag är inte skitsmal. Ingen fattar. Inte ens Miriam. Jag vill bara ha koll. Är det så konstigt? Vill inte alla ha koll?

Den nya ungdomsromanen av Marie-Chantal Long, Det är bara jag som är så fucking dålig, tar upp två aktuella problem: situationen i Syrien och ätstörningar.

För Vladi gäller det att ha koll. Koll på hur mycket han tränar, koll på hur mycket han äter, koll på hur han ser ut ... han räknar kalorier och tuggor. Han räknar förbränningen. Han är glad när han kräkts upp vodkan och chilinötterna efter kompisfestandet, inte för att han är orolig för en jobbig bakfylla, utan för att han inte är riktigt säker på hur många kalorier det är i vodka och chilinötter ...

... Handlingen är skriven på den vita delen av pappret på sidan. Samtidigt finns där en grå del av sidan, som en yttermarginal som är nästan lika stor som den vita delen. Där finns Vladis tankar. Den ständigt malande strömmen av ord som säger att han är fet och ful och misslyckad. Att ingen gillar honom eller tycker om honom. Rösten som ständigt nojar över allt och räknar kalorier ...

... Det är som om man läser två böcker samtidigt, en i tredjeperson och en i förstaperson. Vad som händer på den vita delen av sidan i tredjeperson stämmer inte alls överrens med den handling som berättas på den grå delen av sidan i förstaperson ...

... Det är kul att se en författare som försöker förnya både sig själv och den realistiska ungdomsboksgenren och försöka med ett nytt grepp. Dessutom är det inte många som tar upp det känsliga ämnet att det finns ätstörningar bland killar. Fast "alla vet" att det är så, är det få som pratar om det. Tjejer har inte monopol på utseendemani.(Belinda Graham, Tidningen Kultur, 14 okt 2016)

"Det sticker till i hjärtat när jag läser Vladis tankeström där han aldrig, aldrig får ro för sina tvångstankar. Jag önskar honom så att han ska våga se det andra ser – att han är bra som han är. Jag önskar honom så att han ska våga släppa de elaka tankarna som aldrig låter honom få en stunds sinnesfrid. Och att han och hans mamma kunde mötas i sin förtvivlan och istället stötta och trösta varandra.  Mitt i den outhärdliga situationen med pappans fångenskap och mammans depression finns ändå en ljusning, det finns människor omkring Vladi – en moster, en tränare, en kompis – som så småningom reagerar på att han tränar för mycket och äter för lite. De försöker dra i bromsen och hjälpa honom, men frågan är om det går att bryta hans destruktiva mönster." (Kulturkollo, Ulrica, 13 okt 2016)

"Som läsare kom jag huvudpersonen Vladi väldigt nära. Sidorna är nämligen indelade i två: en del där storyn fortlöper och en del där alla Vladis tankar får plats. .. Det är ett intressant berättarknep, men även jobbigt då Vladis tankar många gånger är väldigt destruktiva. När pappan försvinner tar de hemska tankarna över. När andra tittar på honom tror han att det är för att han är fet, fel eller ful. Det enda som är fel är dock hans egen bild av sig själv, och det för honom in i en besatthet som är svår att ta sig ur." (filo-sofie.blogspot, 16 oktober 2016)